ROM 1968 - Piazza Navona.

Mimma Umeton, dotter till Luigi Bertani, från Lucca och Elisa Umeton, från Novi Ligure, föddes i Lucca 1949 där hon fullföljer sina studier på Konstinstitutet. För att kunna konfrontera sig med konstnärsvärlden flyttar Mimma till Rom. På konsthögskolan lär hon känna en fransk skulptör, Pier Gabriele Vangelli, skaparen av den praktfulla bronsbysten tillägnad Bartolomeo Pinelli, ‘er pittore dè Trastevere' (den kände konstnären från Trastevere) (Viale Trastevere, fasaden av det gamla kommunhuset). Tillsammans med hennes förebild delar hon, som god Toskanabo, nöjet att besöka och skildra de typiska romanska värdshusen, artisternas mötesplats. En tid då hon lär sig att använda oljepasteller, en teknik ofta använd av impressionisterna och då framförallt av konstnären Edgar Degas, “er magnifico” (den magnifike).

ROM 1973 - Piazza del Pantheon (Pantheons torg).

Inte långt ifrån det lilla värdshuset “Armando”, som vetter mot rotundan, mellan kyrkan San Luigi dei Francesi (Caravaggio: Matteus och Ängeln, Matteus Martyrium och Matteus kallelse) och den antika franska bokhandeln, ‘ce stava nà sala corse' (”fanns det en lokal för vadslagning”). I slutet av vadslagningarna, träffades vanligtvis alla hästälskare på det lilla värdshuset ‘pe fasse mezzo litro e nà gazzosa' fritt översatt från den romanska dialekten ”för att ta sig glas”. Målarinnan hade sin ateljé där i närheten och på så vis, tillsammans med sin lilla hund Leonardo, brukade hon alltid svänga förbi värdshuset Armando för att få sig en pratstund och hänförd av atmosfären skildrade hon folket mellan deras åsikter, oenigheter, misstankar och heta diskussioner och undan för undan föddes hennes passion för konst… ”jag känner att mitt hjärta har stulits” (enligt citeringar av Francesco Petrarca). Det var en kort tid. Italien befann sig i en krissituation, landet led av ett spänt läge; uppror, protester, vapen och droger. På ett eller annat sätt, tog sig ingen ur den situationen oskadd. Och för målarinnan började en lång, mörk och tung resa, med sina bieffekter: som historikerna kallar ‘Punkterna'. Tiden rann iväg och nästan alla värdshus var tvungen att stänga. Men Armando klarade med nöd och näppe att överleva, till målarinnans lättnad. Det var en generationsövergång.

ROM 1983 - Spanska Trappan.

Målarinnan flyttade till Via della Croce där hennes ljuva tid nådde sitt slut. Hon lades in på sjukhuset “A.Gemelli” för en överdos. Med käre Professor Enrico Tempesta följe hon en behandling och fortsatte därefter med psykoanalys tillsammans med Professor Ignazio Majore. Och därmed började den långa och jobbiga återhämtningen som höll på i dagar, månader, år. Tjechov hävdar att för att börja leva på nytt i nutiden, måste man befria sig från det förflutna ‘och detta' uppnår man endast genom ett oavbrutet arbete.

ROM 1993 - Monte Mario.

Dessa var åren för det inre sökandet och under dessa år blev tron på Gud mycket viktig, i vilken hon fann energin att bygga upp ett förhållande på två. Hon gifte sig med sin vän, astrofilen.

ROM 2003 - Monteverde.

Med öppningen av den nya tiden föddes en stjärna, Varenne (1.09.1, New York, Breeders Crown, 2001), vilket frigjorde ‘joie de vivre' (viljan att leva) hos målarinnan och på detta vis återvände hon till vadslagningslokalen. “Jag börjar inte tala utan ett argument” (enligt citat från Dante Alighieri). För tillfället är målarinnan fördjupad i hennes ateljé, tätt omgiven av målningar vilka skildrar dagens, som dåtidens, vadslagningslokaler. Hon arbetar och arbetar för att uttrycka mångfalden av människor med vilka hon identifierar sig och med sina målningar förevigar hon ögonblicket mot målet!